Att vara fanboy är något jag tar på största allvar. Mina Alien-tatueringar och skamlösa vurm för allt som på endera sättet kan relateras till H.P. Lovecraft skulle säkert dömas ut som något man borde ha växt ifrån för över tio år sedan och söka sig till nya, mognare intressen eller - om man får tro en oroväckande stor skara - inga intressen alls.
Hur som helst.
Jag har i flera år med enormt intresse följt mästerregissören Guillermo del Toro och hans långt skridna planer att en gång för alla göra en filmatisering av Lovecraft som inte faller i samma fälla som de som redan gjorts.
Dagon var väl festlig i sina stunder och delar av Necronomicon gjorde i varje fall sitt för att utöka mitt samplingsbibliotek, men på det stora hela är alla spelfilmer med Lovecraft på omslaget ren och skär dynga.
Undantag är den oväntat lyckade The Resurrected som (trots sin spåniga 90-tals-setting och hysteriskt omotiverade amerikanska titel "Shatterbrain") är en riktigt underhållande liten pärla baserad på The Case of Charles Dexter Ward. Här bör också John Carpenters mästerverk At The Mouth of Madness nämnas, denna helt jävla lysande rulle som förvisso inte är baserad på något originalverk av Howard Phillips men som är ett homage av världsklass och tillika det överlägset bästa filmprojektet av något som involverar Mythos.
Felet alla gör när de försöker omsätta Mythos i rörliga bilder är att samtliga får för sig att filmerna till varje pris måste utspela sig i någon slags nutid istället för originalens 30-talsmiljöer. Skall det göras skräckfilm ska det fanimig göras ordentligt och jag förstår inte hur man tänker när man inte begriper att känslan av bottenlös skräck för det okända och den presumtiva närvaron av tentakler gör sig bättre ju längre från vårt moderna, upplysta [sic!] tidevarv man förlägger det i.
Vad fan gör Esoteric Order of Dagon på spanska sydkusten på 2000-talet? Hur kul är det med sanity loss med en mobiltelefon i näven? Är det inte självklart att ett jätteläskigt och dammigt antikvariat är effektivare under ett fiktivt trettiotal än under informationsåldern? Och nog fan är det mer stämningsfullt när protagonisten rotar igenom gulnade tidningsarkiv i taskigt upplysta bibliotekskällare än lojt fjantar ut på Google?
Detta vet ni, detta vet jag och detta vet del Toro. Han tillhör den lilla skara av filmskapare som faktiskt kan och får göra vad han vill och dessutom minns det resten av Hollywood gärna glömmer, det vill säga att "artistisk integritet" inte är något flummigt man kan prioritera bort utan kanske det mest grundläggande för att slutresultatet ska innehålla någon som helst kvalitet.
Och nej, Hollywood. Frånvaron av manus kan inte vägas upp med explosioner och tuttar om man tar sig an Mythos. Bara så att ni vet.
Sålunda. Att någon annan än Guillermo skulle kunna ro "Mountain of Madness" i hamn känns osannolikt. Han kan tentakler, han kan böckerna och han vet vad som krävs för att göra H.P. rättvisa. Ett tidigt manus som råkade läcka ut besvarade frågan alla fanboys/girls/shoggoths ställde sig: Ja, filmen kommer att utspela sig på trettiotalet och inte för en vecka sen. Fattas bara annat, jag undrar hur de skulle kunna förklara nödvändigheten av en antarktisk expedition för att spåna i outforskade områden på Sydpolen när man bara behöver rikta en satellit åt rätt håll eller dra en extra vända i helikopter. (Jag vet att AvP kom med en ful-lösning på varför man behövde åka dit personligen, men den filmen talar vi inte högt om, ok?)
Hade Hollywood fått bestämma hade man dessutom skrivit in en foxy hjältinna för tonårskillarnas skull samt lobbat stenhårt på en PG-13-rating. Samt explosioner.
Go on. Attack me with firearms and see what happens.
Härom veckan kom en nyhet som var bra och dålig. Filmningen skulle starta i maj, 2011 och det var gott att vara människa. Dock, den här artikeln visste också att berätta att hela Hollywoods favorit-utomjording Tom Cruise skulle spela en ledande roll. Där gick halva budgeten, fick man anta. Botox kostar och jag vet inte vilken level han dingat upp till i Hubbards cabal, men det är inte gratis att bli upplyst med de metoderna. Nå, jag medger att Vanilla Sky och Minority Report var utmärkta filmer (men, var det Tompas förtjänst?), däremot inte War of the Worlds. H.G. Wells är nästan lika helig som H.P. och jag vill kräkas genom näsan när man skriver in gulliga barnroller i manus bara för att det skall vara så (ja, oh extremt onödiga ny-inspelning av The day the Earth stood still, jag talar om dig).
Allt var förlåtet när Ron Perlman lades till listan.
Den mannen gör allting rätt.
Lesser servitor race, kanske?
Idag kom en dusch kallare än de ismassor som döljer shoggothernas hemvist. Trots James Camerons frikostiga producent-slantar har hela projektet gått in i väggen och det ser mörkare ut än [valfri skitnödig mythos-referens]. Läs här och även här. Hur jävla svårt kan det vara?
Hollywood, vi har ögonen på er.
Hör på, Guillermo: Fimpa Tompa och detta erbarmliga 3D-tjafs, bara där kan du skala ner budgeten med åtskilliga miljoner. Sök upp en annan studio som inte är lika gnälliga, se för helsike till att inte under några som helst villkors vis tumma på R-rating och ge oss det vi har förtjänat i trettio års tid - en värdig och källmaterialet trogen Lovecraft-film utan all jävla tillrättalagd idioti som per definition förstör alltihop. Du är den ende som kan göra det ordentligt och om inte ens du kan sjösätta detta så lär vi aldrig få se vettiga tentakler på vita duken.
Och, handen på hjärtat, vad finns det då att se fram emot här i livet?
onsdag 9 mars 2011
lördag 12 februari 2011
Hjärter Dum
För ett år sedan ungefär föll min blick på en tråd på Helgon där en ung man var djupt orolig för hur han skulle gå tillväga inför den av näringslivet framkrystade 'högtiden' Alla HJärtans Dag. Det stod ganska klart att hans tilltänkta skulle dumpa eller slå ihjäl honom om han inte levererade tillräckligt med tecken på sin djupa kärlek med hjälp av allsköns dyrbarheter och ritualer och han sökte sig därmed till internet för råd och hjälp. Jag tyckte att det var skitlöjligt alltihop och skaldade en dikt på stående fot och postade som svar. För några dagar sedan råkade jag hitta den av en slump i ett avlägset hörn av en hårddisk och insåg att den var för bra för att inte publiceras igen. Here goes:
En framkrystad högtid för ömhetsbevis
visar att kärlek trots allt har ett pris
En girig affärsman slår mynt av ditt hopp
att med tillräcklig gåva få nyttja din snopp
En inslagen muta till den du har kär
kanske äntligen stillar ett uppdämt begär
efter tillfällig närhet och uppgivna skjut
tills din plånbok är tom och chokladen är slut
Ja, en gång om året är chansen total
att för enda dag dämpa rysliga kval
Ty somliga kvinnors ha-galenhet
Kräver tecken på känslor i hårda paket
För lust är lust, och mus är mus
i dyra silkestrosor
Det kräva vin och tända ljus
samt smycken, fjäsk och rosor
"Men hur ska jag göra?" tänker du nu
Ja, ingen är perfekt, speciellt inte du
Så köp du din kärlek så länge du kan
Betala för att bli en framgångsrik man
Ty tack vare dig som är ytlig och svag
på februaris fjortonde dag
fick jag skäl att dikta min cyniska vers
och smäda en känslokall, dumdryg kommers
En framkrystad högtid för ömhetsbevis
visar att kärlek trots allt har ett pris
En girig affärsman slår mynt av ditt hopp
att med tillräcklig gåva få nyttja din snopp
En inslagen muta till den du har kär
kanske äntligen stillar ett uppdämt begär
efter tillfällig närhet och uppgivna skjut
tills din plånbok är tom och chokladen är slut
Ja, en gång om året är chansen total
att för enda dag dämpa rysliga kval
Ty somliga kvinnors ha-galenhet
Kräver tecken på känslor i hårda paket
För lust är lust, och mus är mus
i dyra silkestrosor
Det kräva vin och tända ljus
samt smycken, fjäsk och rosor
"Men hur ska jag göra?" tänker du nu
Ja, ingen är perfekt, speciellt inte du
Så köp du din kärlek så länge du kan
Betala för att bli en framgångsrik man
Ty tack vare dig som är ytlig och svag
på februaris fjortonde dag
fick jag skäl att dikta min cyniska vers
och smäda en känslokall, dumdryg kommers
onsdag 2 februari 2011
Gamla synder
Ja hej hej.
För ett drygt år sedan publicerade jag följande verk, vilket emottogs med stor entusiasm från betydligt fler än jag trodde skulle bry sig. Mycket så trevligt.
Vår server morlocks.net har varit nere i en längre period på grund av ny maskinpark och uppdateringar de luxe. Det tar ju sin lilla tid, sådant där.
Oavsett vilket lever liket igen och medan jag sliter mitt hår för att få tid för att få klart Morlocks huvudsida kan jag ju passa på att slå ett slag för det verk som omnämndes i första stycket. Det heter samma sak som min förra kortlivade blogg, blanda inte ihop begreppen nu.
Here goes:
STRAUSS EX MACHINA
Allt där är gratis. Lycka till.
Over and out.
//J.
För ett drygt år sedan publicerade jag följande verk, vilket emottogs med stor entusiasm från betydligt fler än jag trodde skulle bry sig. Mycket så trevligt.
Vår server morlocks.net har varit nere i en längre period på grund av ny maskinpark och uppdateringar de luxe. Det tar ju sin lilla tid, sådant där.
Oavsett vilket lever liket igen och medan jag sliter mitt hår för att få tid för att få klart Morlocks huvudsida kan jag ju passa på att slå ett slag för det verk som omnämndes i första stycket. Det heter samma sak som min förra kortlivade blogg, blanda inte ihop begreppen nu.
Here goes:
STRAUSS EX MACHINA
Allt där är gratis. Lycka till.
Over and out.
//J.
söndag 30 januari 2011
Veckans Djur
När vår Herres år 2011 tog sina första stapplande steg satt eder utsände i bakrusig förvirring och smidde ogrundade planer. Den första tanke som dök upp i min sargade hjärna var att det var ett perfekt läge att ge en gammal oerhört dum idé en ny chans. Att varje vecka, oavsett väderlek, presentera en starkt symbolladdad representant för vår vilda omvärld, med tillhörande blytung motivation för dess nominering och ett oemotståndligt porträtt som i en vacker värld hade talat för sig själv.
Jag ger er: Veckans Djur.
Låt djuret vara er ledstjärna i livets jämmerdal. Må det ledsaga er i dagarna sju innan stafettpinnen skickas vidare till nästa varelse. Identifiera er med djuret. Låt det välsigna er och bevara er och vara er nådig. Känn med djuret, BLI djuret. Bejaka dess lekamen, betrakta dess upphöjda plats i Guds gröna hage, trollbinds av dess mäktiga närvaro i ditt liv. För en vecka är det bara ni och inget skall skilja er åt förutom första bästa måndag, vilken obönhörligt slår sina rostiga klor i oss med strikt statiska sjudygnsintervaller. Fuck you, måndag.
Det är enorma krafter vi har att göra med.
Då den här bloggen fick sin motvilliga reboot igår och denna dag ser vecka fem födas så har de första fyra kreaturen endast offentliggjorts på det obskyra sociala mediet Facebook. Av hänsyn till min växande fanbase ser jag mig nu tvungen att presentera en smärre resumé innan den bomb som just Veckans Djur alltid skola bli låts brisera. Hav förtröstan, tålamod är en dygd.
DJUR #1: Myrkotten.
Motivering: För allt vad den gjort för mänskligheten.
Den är dessutom släkt med både myrslok och armadillo.
DJUR #2: Den flygande hunden a.k.a fruitbat.
Motivering: Fruitbat, för tusan! 'nuff said.
Förbjuden frukt smakar bäst.
DJUR #3: Alpacka
Motivering: För att de är helt jävla mongo.
Hurr durr. Derp derp.
DJUR 4#: Surikat
Motivering: Om Kraftwerk hade varit pälsdjur.
Från vänster: Florian Schneider, Wolfgang Flür,
Karl Bartos, Ralf Hütter, Klaus Roeder
Och för att göra väntans pina så kort som möjligt…
VECKANS DJUR #5: KAKADUA
Motivering: De fäller upp sin kam när de skriker. Jag och alla pseudo-gothare hade kunnat sälja din morsa för att ha samma egenskap. Dessutom ser de roliga ut när de äter.
Waka waka!
Enligt Grotesco så hade Hitler ingen kakadua:
Det har inte jag heller. Betyder det att denna gemensamma nämnare gör att jag har kopplingar till Hitler och därmed i förlängningen till nationalsocialismen?
Enligt rådande kvällstidningsretorik är det precis vad jag har. Jag passar därmed härmed på att be alla förintelsens offer om ursäkt och väntar med hängande huvud och penis på Aftonblaskans upprörda rapportering om "Nynazismen i bloggosfären - Vi har hela listan". Sieg Heil, era Satans medlöpare. Rollspelen och hårdrocken fick mig att göra det.
Måndag innebär för övrigt inte bara Veckans Djur utan också den dag då man skall påminnas om vilken dålig människa man är och hur uselt livet är att leva, så nu är det slut med festligheterna.
Stick och skäms nu, allihop.
//J.
Jag ger er: Veckans Djur.
Låt djuret vara er ledstjärna i livets jämmerdal. Må det ledsaga er i dagarna sju innan stafettpinnen skickas vidare till nästa varelse. Identifiera er med djuret. Låt det välsigna er och bevara er och vara er nådig. Känn med djuret, BLI djuret. Bejaka dess lekamen, betrakta dess upphöjda plats i Guds gröna hage, trollbinds av dess mäktiga närvaro i ditt liv. För en vecka är det bara ni och inget skall skilja er åt förutom första bästa måndag, vilken obönhörligt slår sina rostiga klor i oss med strikt statiska sjudygnsintervaller. Fuck you, måndag.
Det är enorma krafter vi har att göra med.
Då den här bloggen fick sin motvilliga reboot igår och denna dag ser vecka fem födas så har de första fyra kreaturen endast offentliggjorts på det obskyra sociala mediet Facebook. Av hänsyn till min växande fanbase ser jag mig nu tvungen att presentera en smärre resumé innan den bomb som just Veckans Djur alltid skola bli låts brisera. Hav förtröstan, tålamod är en dygd.
DJUR #1: Myrkotten.
Motivering: För allt vad den gjort för mänskligheten.
Den är dessutom släkt med både myrslok och armadillo.
DJUR #2: Den flygande hunden a.k.a fruitbat.
Motivering: Fruitbat, för tusan! 'nuff said.
Förbjuden frukt smakar bäst.
DJUR #3: Alpacka
Motivering: För att de är helt jävla mongo.
Hurr durr. Derp derp.
DJUR 4#: Surikat
Motivering: Om Kraftwerk hade varit pälsdjur.
Från vänster: Florian Schneider, Wolfgang Flür,
Karl Bartos, Ralf Hütter, Klaus Roeder
Och för att göra väntans pina så kort som möjligt…
VECKANS DJUR #5: KAKADUA
Motivering: De fäller upp sin kam när de skriker. Jag och alla pseudo-gothare hade kunnat sälja din morsa för att ha samma egenskap. Dessutom ser de roliga ut när de äter.
Waka waka!
Enligt Grotesco så hade Hitler ingen kakadua:
Det har inte jag heller. Betyder det att denna gemensamma nämnare gör att jag har kopplingar till Hitler och därmed i förlängningen till nationalsocialismen?
Enligt rådande kvällstidningsretorik är det precis vad jag har. Jag passar därmed härmed på att be alla förintelsens offer om ursäkt och väntar med hängande huvud och penis på Aftonblaskans upprörda rapportering om "Nynazismen i bloggosfären - Vi har hela listan". Sieg Heil, era Satans medlöpare. Rollspelen och hårdrocken fick mig att göra det.
Måndag innebär för övrigt inte bara Veckans Djur utan också den dag då man skall påminnas om vilken dålig människa man är och hur uselt livet är att leva, så nu är det slut med festligheterna.
Stick och skäms nu, allihop.
//J.
Reboot
Ja, jag ger mig på det igen. I slutet av 2009 fick jag den fåfänga idén att starta en sådan häringa offentlig dagbok och tröttnade stenhårt efter tre inlägg. Måhända motivationen visar sig annorlunda den här gången, måhända jag har glömt hela konceptet om tre veckor, den som lever får se.
Min förra blogg hette Strauss ex Machina, vilket dessutom råkar vara titeln på mitt musikaliska soloprojekt. Det duger inte att använda samma etikett på multipla uttrycksmedel i dessa strikt kontrollerade tidevarv, så jag plockade en annan gammal ordlek ur den antikosmiska hatten och här är vi nu.
Jag har goda skäl att tro att det här projektet kommer att leva upp till den gamla visdomen "han har ingenting att säga och han gör det hela tiden".
Det är likväl min förbannade rättighet. Än så länge. Ja, Ask, Bodström med minions, jag talar till er.
Det kan till och med utveckla sig så otippat att jag nedtecknar skrifter som både blir tänkvärda och underhållande. Vilken jävla grej det skulle vara. Jag lovar ingenting.
Layouten på det här åbäket måste redigeras. En sak i taget.
Nu har jag inte tid med det här längre, plikten kallar.
Hail Eris.
//J.
Min förra blogg hette Strauss ex Machina, vilket dessutom råkar vara titeln på mitt musikaliska soloprojekt. Det duger inte att använda samma etikett på multipla uttrycksmedel i dessa strikt kontrollerade tidevarv, så jag plockade en annan gammal ordlek ur den antikosmiska hatten och här är vi nu.
Jag har goda skäl att tro att det här projektet kommer att leva upp till den gamla visdomen "han har ingenting att säga och han gör det hela tiden".
Det är likväl min förbannade rättighet. Än så länge. Ja, Ask, Bodström med minions, jag talar till er.
Det kan till och med utveckla sig så otippat att jag nedtecknar skrifter som både blir tänkvärda och underhållande. Vilken jävla grej det skulle vara. Jag lovar ingenting.
Layouten på det här åbäket måste redigeras. En sak i taget.
Nu har jag inte tid med det här längre, plikten kallar.
Hail Eris.
//J.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)